kan inte tänka, jag står bara här och ler
Uppdateringen nu i juli ska vi inte snacka om. Jag har ju faktiskt sommarlov! Tänkte dock dela med mig lite av mina tankar på sistone...
There's this guy... en kille som är och som alltid kommer förbli speciell för mig. En som har varit speciell från och till i snart två och ett halvt år. Jag skrattar nästan vid tanken, för det är så patetiskt att jag inte kommer över det. Det har aldrig funkat, för vi har velat olika saker. Eller så har han aldrig velat något alls. Jag gör inte nu, och kommer nog aldrig att förstå mig på denna kille.
Men är det egentligen värt det? Att vara glad en stund för att sedan bli sårad igen? Kanske är det bäst att jag aldrig mer engagerar mig i något som har med honom att göra. Men jag har sagt "aldrig mer" förut och tydligen så fungerar det inte. Varför ska det vara så svårt att ge upp. Är det något fel på mig?
För er som läser detta och som inte har någon aning om historian bakom så låter jag som ett desperat freak som inte kan få någon annan och hänger upp mig på den första bästa killen. Och kanske är det så, men kan säga att denna killen inte är speciellt oskyldig till varför detta har pågått så länge, eller så är jag urkass på att tolka signaler. Som jag skrev innan är han nästan omöjlig att förstå sig på.
För att slippa att bli sårad men att ändå få del av det goda tror jag att jag äntligen vet vad jag vill, och kan bara hoppas att han vill detsamma. Men ska inte tala för fort, sårad kommer jag nog bli ändå. Men vafan, det sägs att man inte ska ångra det som en gång fick en att le. Och det gör jag just nu, jag ler. Så vafan, let's go for it.
Sov sött.
Kommentarer
Trackback